Han har aldrig använt en kniv till att skära bröd med...

Bilden är hämtad från Säters mentalvårdsmuseum.

Fram tills jag var 20 var jag lyckligt ovetande om att det faktiskt existerar vuxna människor i Sverige som aldrig använt en kniv till att skära bröd med, en sax till att klippa med eller en hammare till att slå i spik med. Jag läste en kurs i psykiatri, och vi gjorde ett studiebesök på Säters fasta paviljong, en avdelning för våldsbrottslingar som dömts till rättspsykiatrisk vård enligt LRV eftersom de var för sjuka för att sitta i vanliga fängelser. Det besöket gjorde ett oerhört starkt intryck, och jag kommer aldrig att glömma vad psykiatrisjuksköterskan som tog emot oss berättade.

Det var inte bara det att de här personerna aldrig använt kniven, saxen och hammaren till det redskapen ursprungligen är avsedda för. De visste helt enkelt inte vad det egentliga syftet med dem var. För dem var kniven, saxen och hammaren enbart något man använde för att hota, misshandla och döda. De hade aldrig kommit på tanken att det gick att använda sakerna till någonting annat. Det låter helt otroligt, men så var det.

Det fanns en verkstad i den fasta paviljongen, där patienterna fick gå i arbetsterapi tillsammans med personalen några gånger i veckan. För första gången i sina liv fick de där lära sig att använda vassa och farliga verktyg och redskap till något annat än att bruka våld med. De var lika entusiastiska som femåringar i en snickerihörna på dagis över att få klippa ut bilder ur tidningar, såga av brädor och slå i spikar.

Incidenter där någon gick till attack mot personal eller medpatienter var oerhört sällsynta. Nu bestod behandlingen naturligtvis inte enbart av knivterapi.

Medicinering, psykologsamtal och andra terapiformer var också viktiga inslag.

Klientelet på Säters fasta paviljong var kanske inte heller riktigt representativt för de som döms till LRV, utan dit kom en stor del av de allra sjukaste och mest extrema fallen.

Men någonstans måste ju de också vara. Vi har inte (och ska enligt mig inte ha) dödsstraff i Sverige. Däremot är väl så gott som alla överrens om att allmänfarliga personer ska vara inlåsta oavsett om de vill eller inte, tills de inte är allmänfarliga längre. Även om det på 70-talet fanns en inställning om att det alltid var fel att frihetsberöva någon mot hans (av någon anledning är det oftast en han) vilja hos en del flumpedagoger. Det finns också de som tycker att vård är trams och att de som dömts till LRV lika gärna kan sitta i vanliga fängelser.

Men de funkar inte så att en riktigt sjuk våldsbrottsling "lär sig en läxa" genom att sitta inlåst 15 år i en cell utan att få någon som helst vård. Det kanske funkar på en frisk, tidigare ostraffad människa som dömts till ett par år för förskingring, men inte i de här fallen. För tror man fortfarande efter 15 år att en hammare är till för att bruka våld med så är risken stor att man drämmer den i huvudet på första bästa person när man kommer ut. Visst finns det fall där personer som dömts till vård släppts ut eller fått permission för tidigt, och orsakat stor skada. Men då är inte felet att de dömts till vård istället för fängelse, utan just att de frigivits eller fått permission för tidigt.

Studiebesöket på Säter väckte många frågor. Hur är det överhuvudtaget möjligt att en person kan leva 20 eller 30 år i Sverige och inte veta att en kökskniv är till för att skära bröd med?

Varför såg ingen?

Varför förstod ingen?

Varför reagerade ingen?

Förrän det var för sent...