När mardrömmen blev sann (Tjernobyl)

Tivolit i Pripiat ,på bilden till vänster var alldeles nybyggt, och skulle bli den lilla stadens stolthet. Som vi alla vet kom något emellan och pariserhjulet fick vänta förgäves på besökare. Mittenbilden föreställer en hiss där bilden av ett barn som inte fick växa upp är för evigt inristad. Längst till höger är hålet i reaktorn innan den övertäcktes av sarkofagen. Bosse Alenius har tagit bilderna som säger mer än 1000 ord. Visst kan man tycka att de är känsloargument i kärnkraftsfrågan, men de visar inget annat än den bistra verkligheten.

En skamlig hemlighet

Nu, de senaste två månaderna ungefär har det gått upp ett ljus för många politiker och debattörer. Den där sänkta A-kassan kanske inte ger så stora besparingar iallafall? Man har ju kommit på en liten detalj nu, en detalj som vi dödliga reagerade på från början. Vi har ju nämligen något som heter "rätt till skälig levnadsnivå" i Sverige. Det innebär att om din lön/sjukpenning/A-kassa är för låg så har du rätt till socialbidrag (eller försörjningsstöd som det heter med ett finare ord numera) för att komma upp till skälig levnadsnivå. Har du ingen inkomst alls har du rätt till socialbidrag. Det är inget party. Det är deftinitivt ingenting du bara kan knalla upp på kontoret och kvittera ut för att du inte har lust att söka jobb någon månad eller så. Du måste redovisa en mängd papper. Du måste lämna in en lista varje månad på vilka jobb du har sökt och vad du ev. fick för svar. Den där listan är i och för sig inte en så dålig ide,det finns arbetslösa som blir apatiska och ger upp när de månad efter månad söker arbete och blir nobbade gång efter gång, om de överhuvudtaget får svar på sina ansökningsbrev och mail. Då kan listan vara det som ger motivation att fortsätta söka.
Du måste svara på djupt personliga frågor från din handläggare.(Varför kan du inte bo med ditt barns pappa?). Du måste skriva en handlingsplan där du redogör vad du ska göra för att bli självförsörjande.

Jag säger inte att det inte är bra med krav på att den som söker socialbidrag ska vara
aktivt arbetssökande. Jag vill bara bryta ner fördomarna som fortfarande finns om "att det bara är att gå upp till kontoret, fylla i en blankett och ta ut pengarna från kontot några dagar senare". För så är det inte. Hur som helst, det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen, det enda besparingar i A-kassan leder till är ökade kostnader för kommunerna i form av socialbidrag. Kanske var det här de nya jobben moderaterna pratade om, alla de nya socialbidragshandläggarna som måste anställas? Eller trodde man att alla som kommer att hamna under existensminium med de nya A-kassereglerna snällt kommer att finna sig i det, flytta till en mindre bostad och kanske tränga ihop sig fyra personer i en 1:a?

Ingenting kan förvåna mig när det gäller moderaterna och deras människosyn, jag bara väntar på att de ska lägga fram förslag om att kraftigt sänka eller rent av avskaffa socialbidragen. Så kanske man kan skapa ännu fler nya jobb, poliser,väktare och socialarbetare som får ta itu med den hemlöshet, kriminalitet och prostitution som likt ett brev på posten kommer att bli följden. Reinfeldt erkände faktiskt i en av de sista valduellerna med Persson att han vill sänka socialbidragsnormen.
Som sagt, det förvånade mig inte alls, det som förvånade mig var att proteststormen uteblev. Men kanske var det inte så underligt? Att vara beroende av socialbidrag är så otroligt förknippat med skam, för många är det en så pinsam hemlighet att inte ens de närmaste vännerna får veta, man låtsas att man går på A-kassa istället om någon frågar. Så vem vill gå ut i kvällstidningen med namn och bild och erkänna hur det ligger till, hur jobbigt det skulle vara att leva om socialbidragsnormen sänktes, hur jobbigt det är att leva redan idag? Nej just det, ingen vill. Massor av människor som är beroende av A-kassa eller sjukpenning har med både namn och bild berättat om sin situation och hur de fruktar allianspolitikens följder i TV och tidningar. Men vem vill berätta offentligt att man går på soc? Tänk om ens gamla klasskamrater från gymnasiet läser? Eller föräldrarna till barnens klasskamrater! Då drabbar skammen barnen också, och det vore det värsta av allt...
Om man gjorde en statistisk undersökning skulle ändå en majoritet av svenskarna svara att socialbidrag måste finnas, som en nödlösning, en sista utväg och att det trots allt känns tryggt att den nödlösningen finns.
Det påminner lite om synen på abort, jag hoppas innerligt att det är något jag aldrig någonsin kommer att behöva göra, men ja, jag tycker att det känns tryggt att den möjligheten finns för Sveriges kvinnor och att det är nästan gratis.
Även där håller nog de flesta svenskar med, även om det också där finns fördomar om "lata kvinnor som inte orkar ta ett piller varje dag, utan gör en skrapning någon gång om året" istället. Jag tycker det är modigt när kvinnor berättar offentligt:"Jag försökte skydda mig, jag gjorde så gott jag kunde,men det hjälpte inte och därför behövde jag göra abort." Jag önskar att människor,gärna offentliga eller halvoffentliga personer som någon gång fått socialbidrag skulle kunna berätta om det på samma sätt.
Det finns många fler exempel på saker som är väldigt vanliga, men ändå skamliga hemligheter. De 25% av svenskarna som äter antidepressiv medicin eller annan psykofarmaka, och kanske tack vare det klarar av sin vardag och kan leva normala liv sitter väl inte heller och gapar om det på krogen eller i personalrummet direkt.
Det har de inte heller någon skyldighet eller plikt att göra, jag gjorde det inte själv, men visst kan det vara skönt att känna att man inte är ensam om saker och ting?

Ikväll ska jag gå och lyssna på Lars Ohlys tal om alliansens attacker på välfärden.

De där obligatoriska åsikterna, ni vet.....
de där kolumnister kan göra karriär och bli rika på att framföra i kvällstidningarna, för att de skriver det politiskt korrekta. Inte för att jag inte ofta instämmer i åsikterna i sig, utan för att jag är så trött på att aldrig få läsa några nya argument från kolumnisterna, några egna reflektioner eller infallsvinklar. Det är i stort sett samma texter, skrivna många gånger men av olika författare.

Vi kan börja med ett av de allra vanligaste ämnena: "Homosexuella par har rätt till adoption".
Och ja, jag håller med, d.v.s homosexuella par har rätt till att prövas som adoptivföräldrar, precis som heterosexuella par, men det är i första hand barnen, de föräldralösa och/eller övergivna som har rätt till nya föräldrar. Går det inte att ordna nya föräldrar i hemlandet är det en sistahandslösning att få det i ett annat land, på andra sidan jordklotet. För övrigt förstår jag inte varför man måste vara sexuell över huvudtaget för att få prövas som adoptionsförälder. Varför skulle inte två syskon/barndoms/arbetskamrater som valt att leva tillsammans i en ickesexuell relation få prövas som adoptionsföräldrar? Vad spelar det för roll för barnen om föräldrarna pillar varandra mellan benen eller inte? Alla vettiga föräldrar har väl ändå sex utom synhåll för barnen, så att de inte ofrivilligt ska behöva bevittna akten?

Men slutmålet är inte att homosexuella adoptivfamiljer ska bli lika vanliga som heterosexuella, eller att det ska bli lika vardagligt att syskon och barndomskamrater adopterar tillsammans som att kärlekspar gör det. Slutmålet ska vara att de internationella adoptionerna minskar, att ingen kvinna oavsett var i världen hon bor ska behöva bli gravid emot sin vilja från första början, och att ingen kvinna ska behöva lämna bort sitt nyfödda spädbarn för att det enda alternativet är att det svälter ihjäl eller växer upp på gatan.

Jag tror på internationell solidaritet och ett globalt systerskap.
För mig innebär det inte bara att alla kvinnor ska kunna säga nej till samlag då de inte vill utan att straffas för det, att alla kvinnor ska ha tillgång till gratis och säkra preventivmedel då de vill ha samlag utan att bli gravida och att möjligheten att avbryta en oönskad graviditet så tidigt som möjligt, på ett säkert sätt ska finnas. (Spread RU-486 worldwide). Det innebär också att ingen kvinna ska behöva göra abort eller lämna bort sitt barn till adoption enbart av ekonomiska eller sociala skäl.
För var finns valet i att inte ha något val?

Ytterst sällan problematiseras internationella adoptioner.Och gör de det är det av någon dåre som skriver "låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande" eller dylikt. Men nej, jag tycker inte att inställningar som "det verkar så läskigt både att föda vaginalt och snittas, jag tänker adoptera om jag vill ha barn" (men du tar det fullständigt för givet att andra kvinnor, i andra länder bara ska fortsätta att producera barn åt oss i väst, att de ska föda under primitiva förhållanden,utan vare sig hygien eller smärtlindring bara för att du ska slippa spricka eler bli uppskuren)
) eller "svarta/gula/bruna barn är ju så söta, mycket sötare än svenska blekfeta barn" (men för helvete, sätt ut en kontaktannons då: Svart/brun/gul man sökes för avel av söta barn) är acceptabla. Jag säger absolut inte att alla som ansöker om internationell adoption har den här attityden, men jag vet att den förekommer.
Att Sverige fortfarande tar emot adopterade barn från ett rikt i-land som SydKorea är faktiskt en skam. Visst, numera måste de biologiska mammorna skriva under ett papper på att de lämnar ifrån sig barnen frivilligt, men hur frivilligt är det egentligen när vi vet att ensamstående mammor blir förskjutna av samhället, betraktade som en paria, socialt stigmatiserade på grund av ett patriarkalt samhälle i Sydkorea?
För en gångs skull handlar det faktiskt inte om fattigdom, de flesta kvinnor som adopterar bort sina barn i Sydkorea är medelklasstjejer, som studerar vid universitet eller college. Samhället erbjuder väldigt lite hjälp till dessa tjejer, adoption är i stort sett det enda de blir erbjudna. Och så länge internationell adoption är satt i system byggs det sociala skyddsnätet inte ut. Ingen i Sverige skulle komma på tanken att föreslå en en 19-årig ensamstående mamma, som nyss gått ut gymnasiet att hon borde adoptera bort sitt barn, kanske till en rik familj på Lidingö.
Ja, varför skulle vi, i vårt svenska samhälle med studielån, komvux, möjlighet till kontaktfamilj och nästan gratis dagis till ensamstående studerande finns förslaget inte i sinnevärlden. Framför allt blir den svenska mamman i mitt exempel inte dömd till ett liv i misär, utanför samhällsgemenskapen även om hon kanske får höra en och annan elak kommentar i stil med "upptäckte du att du var gravid när det var för sent för abort?" Det är just det internationell solidaritet och globalt systerskap handlar om - att kvinnor i andra länder ska ha samma möjligheter som i Sverige.

Självklart ska ofrivilligt gravida kvinnor i andra länder få komma till Sverige och göra abort, det insåg till och med Göran Hägglund i elfte timmen. Det handlar inte bara om medmänsklighet, utan även om att man vet vad som är alternativet: självmord, köksbordsaborter, kvinnor som förblöder, infanticid...för mig är det inte mycket att diskutera. Men det finns en kommentar som ligger kvar och gnager i bakhuvudet, en kommentar jag hörde eller läste någonstans. En kommentar jag bara inte kan skaka av mig, hur gärna jag än skulle vilja.
"Vi låter dem som vill avsluta sina graviditeter komma hit och göra det, men de som vill föda sina barn lämnar vi åt sitt öde".