En skamlig hemlighet

Nu, de senaste två månaderna ungefär har det gått upp ett ljus för många politiker och debattörer. Den där sänkta A-kassan kanske inte ger så stora besparingar iallafall? Man har ju kommit på en liten detalj nu, en detalj som vi dödliga reagerade på från början. Vi har ju nämligen något som heter "rätt till skälig levnadsnivå" i Sverige. Det innebär att om din lön/sjukpenning/A-kassa är för låg så har du rätt till socialbidrag (eller försörjningsstöd som det heter med ett finare ord numera) för att komma upp till skälig levnadsnivå. Har du ingen inkomst alls har du rätt till socialbidrag. Det är inget party. Det är deftinitivt ingenting du bara kan knalla upp på kontoret och kvittera ut för att du inte har lust att söka jobb någon månad eller så. Du måste redovisa en mängd papper. Du måste lämna in en lista varje månad på vilka jobb du har sökt och vad du ev. fick för svar. Den där listan är i och för sig inte en så dålig ide,det finns arbetslösa som blir apatiska och ger upp när de månad efter månad söker arbete och blir nobbade gång efter gång, om de överhuvudtaget får svar på sina ansökningsbrev och mail. Då kan listan vara det som ger motivation att fortsätta söka.
Du måste svara på djupt personliga frågor från din handläggare.(Varför kan du inte bo med ditt barns pappa?). Du måste skriva en handlingsplan där du redogör vad du ska göra för att bli självförsörjande.

Jag säger inte att det inte är bra med krav på att den som söker socialbidrag ska vara
aktivt arbetssökande. Jag vill bara bryta ner fördomarna som fortfarande finns om "att det bara är att gå upp till kontoret, fylla i en blankett och ta ut pengarna från kontot några dagar senare". För så är det inte. Hur som helst, det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellen, det enda besparingar i A-kassan leder till är ökade kostnader för kommunerna i form av socialbidrag. Kanske var det här de nya jobben moderaterna pratade om, alla de nya socialbidragshandläggarna som måste anställas? Eller trodde man att alla som kommer att hamna under existensminium med de nya A-kassereglerna snällt kommer att finna sig i det, flytta till en mindre bostad och kanske tränga ihop sig fyra personer i en 1:a?

Ingenting kan förvåna mig när det gäller moderaterna och deras människosyn, jag bara väntar på att de ska lägga fram förslag om att kraftigt sänka eller rent av avskaffa socialbidragen. Så kanske man kan skapa ännu fler nya jobb, poliser,väktare och socialarbetare som får ta itu med den hemlöshet, kriminalitet och prostitution som likt ett brev på posten kommer att bli följden. Reinfeldt erkände faktiskt i en av de sista valduellerna med Persson att han vill sänka socialbidragsnormen.
Som sagt, det förvånade mig inte alls, det som förvånade mig var att proteststormen uteblev. Men kanske var det inte så underligt? Att vara beroende av socialbidrag är så otroligt förknippat med skam, för många är det en så pinsam hemlighet att inte ens de närmaste vännerna får veta, man låtsas att man går på A-kassa istället om någon frågar. Så vem vill gå ut i kvällstidningen med namn och bild och erkänna hur det ligger till, hur jobbigt det skulle vara att leva om socialbidragsnormen sänktes, hur jobbigt det är att leva redan idag? Nej just det, ingen vill. Massor av människor som är beroende av A-kassa eller sjukpenning har med både namn och bild berättat om sin situation och hur de fruktar allianspolitikens följder i TV och tidningar. Men vem vill berätta offentligt att man går på soc? Tänk om ens gamla klasskamrater från gymnasiet läser? Eller föräldrarna till barnens klasskamrater! Då drabbar skammen barnen också, och det vore det värsta av allt...
Om man gjorde en statistisk undersökning skulle ändå en majoritet av svenskarna svara att socialbidrag måste finnas, som en nödlösning, en sista utväg och att det trots allt känns tryggt att den nödlösningen finns.
Det påminner lite om synen på abort, jag hoppas innerligt att det är något jag aldrig någonsin kommer att behöva göra, men ja, jag tycker att det känns tryggt att den möjligheten finns för Sveriges kvinnor och att det är nästan gratis.
Även där håller nog de flesta svenskar med, även om det också där finns fördomar om "lata kvinnor som inte orkar ta ett piller varje dag, utan gör en skrapning någon gång om året" istället. Jag tycker det är modigt när kvinnor berättar offentligt:"Jag försökte skydda mig, jag gjorde så gott jag kunde,men det hjälpte inte och därför behövde jag göra abort." Jag önskar att människor,gärna offentliga eller halvoffentliga personer som någon gång fått socialbidrag skulle kunna berätta om det på samma sätt.
Det finns många fler exempel på saker som är väldigt vanliga, men ändå skamliga hemligheter. De 25% av svenskarna som äter antidepressiv medicin eller annan psykofarmaka, och kanske tack vare det klarar av sin vardag och kan leva normala liv sitter väl inte heller och gapar om det på krogen eller i personalrummet direkt.
Det har de inte heller någon skyldighet eller plikt att göra, jag gjorde det inte själv, men visst kan det vara skönt att känna att man inte är ensam om saker och ting?

Ikväll ska jag gå och lyssna på Lars Ohlys tal om alliansens attacker på välfärden.