De där obligatoriska åsikterna, ni vet.....
de där kolumnister kan göra karriär och bli rika på att framföra i kvällstidningarna, för att de skriver det politiskt korrekta. Inte för att jag inte ofta instämmer i åsikterna i sig, utan för att jag är så trött på att aldrig få läsa några nya argument från kolumnisterna, några egna reflektioner eller infallsvinklar. Det är i stort sett samma texter, skrivna många gånger men av olika författare.

Vi kan börja med ett av de allra vanligaste ämnena: "Homosexuella par har rätt till adoption".
Och ja, jag håller med, d.v.s homosexuella par har rätt till att prövas som adoptivföräldrar, precis som heterosexuella par, men det är i första hand barnen, de föräldralösa och/eller övergivna som har rätt till nya föräldrar. Går det inte att ordna nya föräldrar i hemlandet är det en sistahandslösning att få det i ett annat land, på andra sidan jordklotet. För övrigt förstår jag inte varför man måste vara sexuell över huvudtaget för att få prövas som adoptionsförälder. Varför skulle inte två syskon/barndoms/arbetskamrater som valt att leva tillsammans i en ickesexuell relation få prövas som adoptionsföräldrar? Vad spelar det för roll för barnen om föräldrarna pillar varandra mellan benen eller inte? Alla vettiga föräldrar har väl ändå sex utom synhåll för barnen, så att de inte ofrivilligt ska behöva bevittna akten?

Men slutmålet är inte att homosexuella adoptivfamiljer ska bli lika vanliga som heterosexuella, eller att det ska bli lika vardagligt att syskon och barndomskamrater adopterar tillsammans som att kärlekspar gör det. Slutmålet ska vara att de internationella adoptionerna minskar, att ingen kvinna oavsett var i världen hon bor ska behöva bli gravid emot sin vilja från första början, och att ingen kvinna ska behöva lämna bort sitt nyfödda spädbarn för att det enda alternativet är att det svälter ihjäl eller växer upp på gatan.

Jag tror på internationell solidaritet och ett globalt systerskap.
För mig innebär det inte bara att alla kvinnor ska kunna säga nej till samlag då de inte vill utan att straffas för det, att alla kvinnor ska ha tillgång till gratis och säkra preventivmedel då de vill ha samlag utan att bli gravida och att möjligheten att avbryta en oönskad graviditet så tidigt som möjligt, på ett säkert sätt ska finnas. (Spread RU-486 worldwide). Det innebär också att ingen kvinna ska behöva göra abort eller lämna bort sitt barn till adoption enbart av ekonomiska eller sociala skäl.
För var finns valet i att inte ha något val?

Ytterst sällan problematiseras internationella adoptioner.Och gör de det är det av någon dåre som skriver "låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande" eller dylikt. Men nej, jag tycker inte att inställningar som "det verkar så läskigt både att föda vaginalt och snittas, jag tänker adoptera om jag vill ha barn" (men du tar det fullständigt för givet att andra kvinnor, i andra länder bara ska fortsätta att producera barn åt oss i väst, att de ska föda under primitiva förhållanden,utan vare sig hygien eller smärtlindring bara för att du ska slippa spricka eler bli uppskuren)
) eller "svarta/gula/bruna barn är ju så söta, mycket sötare än svenska blekfeta barn" (men för helvete, sätt ut en kontaktannons då: Svart/brun/gul man sökes för avel av söta barn) är acceptabla. Jag säger absolut inte att alla som ansöker om internationell adoption har den här attityden, men jag vet att den förekommer.
Att Sverige fortfarande tar emot adopterade barn från ett rikt i-land som SydKorea är faktiskt en skam. Visst, numera måste de biologiska mammorna skriva under ett papper på att de lämnar ifrån sig barnen frivilligt, men hur frivilligt är det egentligen när vi vet att ensamstående mammor blir förskjutna av samhället, betraktade som en paria, socialt stigmatiserade på grund av ett patriarkalt samhälle i Sydkorea?
För en gångs skull handlar det faktiskt inte om fattigdom, de flesta kvinnor som adopterar bort sina barn i Sydkorea är medelklasstjejer, som studerar vid universitet eller college. Samhället erbjuder väldigt lite hjälp till dessa tjejer, adoption är i stort sett det enda de blir erbjudna. Och så länge internationell adoption är satt i system byggs det sociala skyddsnätet inte ut. Ingen i Sverige skulle komma på tanken att föreslå en en 19-årig ensamstående mamma, som nyss gått ut gymnasiet att hon borde adoptera bort sitt barn, kanske till en rik familj på Lidingö.
Ja, varför skulle vi, i vårt svenska samhälle med studielån, komvux, möjlighet till kontaktfamilj och nästan gratis dagis till ensamstående studerande finns förslaget inte i sinnevärlden. Framför allt blir den svenska mamman i mitt exempel inte dömd till ett liv i misär, utanför samhällsgemenskapen även om hon kanske får höra en och annan elak kommentar i stil med "upptäckte du att du var gravid när det var för sent för abort?" Det är just det internationell solidaritet och globalt systerskap handlar om - att kvinnor i andra länder ska ha samma möjligheter som i Sverige.

Självklart ska ofrivilligt gravida kvinnor i andra länder få komma till Sverige och göra abort, det insåg till och med Göran Hägglund i elfte timmen. Det handlar inte bara om medmänsklighet, utan även om att man vet vad som är alternativet: självmord, köksbordsaborter, kvinnor som förblöder, infanticid...för mig är det inte mycket att diskutera. Men det finns en kommentar som ligger kvar och gnager i bakhuvudet, en kommentar jag hörde eller läste någonstans. En kommentar jag bara inte kan skaka av mig, hur gärna jag än skulle vilja.
"Vi låter dem som vill avsluta sina graviditeter komma hit och göra det, men de som vill föda sina barn lämnar vi åt sitt öde".